Mjölkning av Nötkreatur
När det så är dags att avskilja kalven från kon är det mjölkbonden som tar över ansvaret för att kon blir mjölkad. De första dagarna producerar kon råmjölk. Denna får inte levereras till mejeriet. Var noggrann vid bedömningen av mjölken så att råmjölk inte riskeras att skickas med. Detta avgörs genom att man ser till färgen på mjölken. När den är gul är det råmjölk. Vanlig mjölk är vit. Den första tiden efter kalvningen händer det också att mjölken kan bli lite blodblandad. Detta är inget som på något vis är farligt, men denna mjölk kan inte heller levereras till mejeriet. Råmjölksproduktionen upphör efter bara ett par dagar, men blodinblandad mjölk kan man få dras med en längre period. Denna mjölk får man då istället använda till att utfodra kalvar med.
En äldre, van ko som skall börjas mjölkas efter sina cirka två månaders lugna sinperiod brukar inte ha problem med mjölkmaskinen. Däremot kan det bli problem med kvigorna som aldrig tidigare mjölkats. En stor fördel är det om kvigan redan några veckor innan kalvningen har fått ha möjlighet att följa med de äldre korna in i mjölkgropen eller roboten. Då är i alla fall utrymmet inte nytt för kvigan. Om hon får lite kraftfoder och kanske blir ryktad eller kliad kommer hon att tycka att det är positivt att gå in i den, för henne, nya miljön. Det brukar underlätta när det så är dags att sätta på mjölkmaskinen för första gången. Man får vara beredd på att hon kan komma att sparka. Om någon person under tiden kan stå och klia, borsta henne och prata lugnande med henne kan det hjälpa.
Om det visar sig att kvigan är alldeles för bråkig måste man binda upp hennes ben. Hon får inte få möjlighet att ideligen sparka av sig mjölkmaskinen. Se till att binda henne så att hon inte riskerar att skada sig. Allteftersom aveln gått framåt även vad gäller lynne på kvigorna har de blivit lugnare och lugnare och man har inte så ofta problem med bråkiga kvigor i inmjölkningen. Men det händer, så man bör vara beredd på det och akta sina armar och händer. De första mjölkningarna behöver hon inte mjölkas helt slut på mjölk. Det är många gånger en fördel att lämna några liter mjölk kvar i juvret. Det kan kännas skönt när juvret är hårt och stint av mjölk att bli mjölkad, men på slutet börjar kvigan ofta bli lite irriterad.
Även för den äldre kon kan det vara bra att vid de första mjölkningarna efter kalvningen inte mjölka helt slut på mjölk. Risken är annars att kon drabbas av kalvförlamning, vilken är en akut sjukdom som kan leda till döden. Låt kon få behålla några liter mjölk de första dagarna så att risken för kalvförlamning minimeras.
Innan man sätter på mjölkmaskinen gäller det att tvätta juvret ordentligt med ljummet vatten. Var speciellt noggrann med tvätten av själva spenkanalsöppningen. Man får inte riskera att bakterier och smuts följer med mjölken till mejeriet. Innehåller mjölken för mycket föroreningar kommer mejeriet att få problem vid tillverkningen av ost. Efter tvätten ser man till att torka kon torr. Därefter är det av största vikt att mjölka ur några strålar mjölk i ett kontrollkärl. Denna procedur har två fördelar: dels blir man av med den mjölk som legat i spenkanalen och som kan vara något förorenad och dels har man möjlighet att kontrollera att mjölken ser korrekt ut.
Kontrollkärlet är så konstruerat att man mycket enkelt kan upptäcka om mjölken innehåller flockar eller om det har en annorlunda färg än vad bra mjölk har. Upptäcker man felaktigheter i mjölkens konsistens eller färg avskiljs denna mjölk och levereras inte till mejeriet. Om mjölken ser bra ut är det så dags att sätta på mjölkmaskinen. Man böjer upp en spenkopp i taget och för försiktigt spenkoppen på kons spenar en i taget.
När så kon eller kvigan är färdigmjölkad släpper man in luft i spenkoppen och tar lugnt av maskinen när vakuumet släppt. Efter avslutad mjölkning är det viktigt att spendoppa spenarna med någon av de förnämliga produkter som finns på marknaden. Antingen kan man välja att doppa ner spenen i en kopp fylld med medlet. Alternativt kan man spraya på spendoppningsvätskan. Det sistnämnda är att föredra då vätskan inte kan riskera att förorenas. När maskinen är avtagen känner man också igenom juvret för att upptäcka eventuella förhårdnader. Det kan också hända att en spenkopp av olika anledningar inte har mjölkat en juverdel och detta är viktigt att upptäcka. Om juverdelen är omjölkad mjölkas den tom för hand.
Det normala i en mjölkproduktion är att mjölka två gånger per dygn. I robotmjölkningen kan mjölkbonden lagra i datorn om kon skall ha rätt att bli mjölkad tre eller fler gånger. Några mjölkgårdar, där man mjölkar manuellt, har dock valt att mjölka tre gånger per dygn. Den första mjölkningen är då oftast klockan fem, den andra blir då klockan ett och den sista gången på kvällen blir klockan nio. Systemet att mjölka tre gånger per dygn har en hel del värdefulla fördelar, men också några nackdelar att ta hänsyn till.
Till fördelarna hör att korna ökar sin mjölkproduktion ganska markant. Vissa gårdar har fått en produktionsökning på hela trettio procent. Att mjölka tre gånger per dygn kan också inverka positivt på juverhälsan. Riskerna för juverinflammation minskar. I och med att kon får fler urmjölkningar per dygn rensas juvret och risken för att juvret skall bli stint och börja läcka mjölk minskar. Till nackdelarna hör att det är mycket arbetsamt för en ensam djurskötare att mjölka så många gånger per dygn.
Den ständiga mjölkningen gör att bonden känner sig mycket ofri och har små möjligheter att känna sig ledig. Det är antagligen enklare att införa detta system på en större gård där man har ekonomi att ha anställda. Tre mjölkningar per dygn kan också innebära att även korna blir störda. Det har visat sig att även korna behöver ha många lugna timmar under natten för att vila upp.