Lean lantbruk

När det så är dags att avskilja kalven från kon är det mjölkbonden som tar över ansvaret för att kon blir mjölkad. De första dagarna producerar kon råmjölk. Denna får inte levereras till mejeriet. Var noggrann vid bedömningen av mjölken så att råmjölk inte riskeras att skickas med. Detta avgörs genom att man ser till färgen på mjölken. När den är gul är det råmjölk. Vanlig mjölk är vit. Den första tiden efter kalvningen händer det också att mjölken kan bli lite blodblandad. Detta är inget som på något vis är farligt, men denna mjölk kan inte heller levereras till mejeriet. Råmjölksproduktionen upphör efter bara ett par dagar, men blodinblandad mjölk kan man få dras med en längre period. Denna mjölk får man då istället använda till att utfodra kalvar med.

En äldre, van ko som skall börjas mjölkas efter sina cirka två månaders lugna sinperiod brukar inte ha problem med mjölkmaskinen. Däremot kan det bli problem med kvigorna som aldrig tidigare mjölkats. En stor fördel är det om kvigan redan några veckor innan kalvningen har fått ha möjlighet att följa med de äldre korna in i mjölkgropen eller roboten. Då är i alla fall utrymmet inte nytt för kvigan. Om hon får lite kraftfoder och kanske blir ryktad eller kliad kommer hon att tycka att det är positivt att gå in i den, för henne, nya miljön. Det brukar underlätta när det så är dags att sätta på mjölkmaskinen för första gången. Man får vara beredd på att hon kan komma att sparka. Om någon person under tiden kan stå och klia, borsta henne och prata lugnande med henne kan det hjälpa.

Om det visar sig att kvigan är alldeles för bråkig måste man binda upp hennes ben. Hon får inte få möjlighet att ideligen sparka av sig mjölkmaskinen. Se till att binda henne så att hon inte riskerar att skada sig. Allteftersom aveln gått framåt även vad gäller lynne på kvigorna har de blivit lugnare och lugnare och man har inte så ofta problem med bråkiga kvigor i inmjölkningen. Men det händer, så man bör vara beredd på det och akta sina armar och händer. De första mjölkningarna behöver hon inte mjölkas helt slut på mjölk. Det är många gånger en fördel att lämna några liter mjölk kvar i juvret. Det kan kännas skönt när juvret är hårt och stint av mjölk att bli mjölkad, men på slutet börjar kvigan ofta bli lite irriterad.

Även för den äldre kon kan det vara bra att vid de första mjölkningarna efter kalvningen inte mjölka helt slut på mjölk. Risken är annars att kon drabbas av kalvförlamning, vilken är en akut sjukdom som kan leda till döden. Låt kon få behålla några liter mjölk de första dagarna så att risken för kalvförlamning minimeras.

Innan man sätter på mjölkmaskinen gäller det att tvätta juvret ordentligt med ljummet vatten. Var speciellt noggrann med tvätten av själva spenkanalsöppningen. Man får inte riskera att bakterier och smuts följer med mjölken till mejeriet. Innehåller mjölken för mycket föroreningar kommer mejeriet att få problem vid tillverkningen av ost. Efter tvätten ser man till att torka kon torr. Därefter är det av största vikt att mjölka ur några strålar mjölk i ett kontrollkärl. Denna procedur har två fördelar: dels blir man av med den mjölk som legat i spenkanalen och som kan vara något förorenad och dels har man möjlighet att kontrollera att mjölken ser korrekt ut.

Kontrollkärlet är så konstruerat att man mycket enkelt kan upptäcka om mjölken innehåller flockar eller om det har en annorlunda färg än vad bra mjölk har. Upptäcker man felaktigheter i mjölkens konsistens eller färg avskiljs denna mjölk och levereras inte till mejeriet. Om mjölken ser bra ut är det så dags att sätta på mjölkmaskinen. Man böjer upp en spenkopp i taget och för försiktigt spenkoppen på kons spenar en i taget.

När så kon eller kvigan är färdigmjölkad släpper man in luft i spenkoppen och tar lugnt av maskinen när vakuumet släppt. Efter avslutad mjölkning är det viktigt att spendoppa spenarna med någon av de förnämliga produkter som finns på marknaden. Antingen kan man välja att doppa ner spenen i en kopp fylld med medlet. Alternativt kan man spraya på spendoppningsvätskan. Det sistnämnda är att föredra då vätskan inte kan riskera att förorenas. När maskinen är avtagen känner man också igenom juvret för att upptäcka eventuella förhårdnader. Det kan också hända att en spenkopp av olika anledningar inte har mjölkat en juverdel och detta är viktigt att upptäcka. Om juverdelen är omjölkad mjölkas den tom för hand.

Det normala i en mjölkproduktion är att mjölka två gånger per dygn. I robotmjölkningen kan mjölkbonden lagra i datorn om kon skall ha rätt att bli mjölkad tre eller fler gånger. Några mjölkgårdar, där man mjölkar manuellt, har dock valt att mjölka tre gånger per dygn. Den första mjölkningen är då oftast klockan fem, den andra blir då klockan ett och den sista gången på kvällen blir klockan nio. Systemet att mjölka tre gånger per dygn har en hel del värdefulla fördelar, men också några nackdelar att ta hänsyn till.

Till fördelarna hör att korna ökar sin mjölkproduktion ganska markant. Vissa gårdar har fått en produktionsökning på hela trettio procent. Att mjölka tre gånger per dygn kan också inverka positivt på juverhälsan. Riskerna för juverinflammation minskar. I och med att kon får fler urmjölkningar per dygn rensas juvret och risken för att juvret skall bli stint och börja läcka mjölk minskar. Till nackdelarna hör att det är mycket arbetsamt för en ensam djurskötare att mjölka så många gånger per dygn.

Den ständiga mjölkningen gör att bonden känner sig mycket ofri och har små möjligheter att känna sig ledig. Det är antagligen enklare att införa detta system på en större gård där man har ekonomi att ha anställda. Tre mjölkningar per dygn kan också innebära att även korna blir störda. Det har visat sig att även korna behöver ha många lugna timmar under natten för att vila upp.

Om man har funderingar på att satsa på fårskötsel finns det ett antal viktiga beslut att fatta. Det som kan vara en fördel när man funderar på får till skillnad mot till exempel mjölkproduktion, är att investeringar i byggnader och maskiner inte behöver bli lika stora. Fåren har inte lika stora krav på byggnadens inredning. Det kan många gånger hålla att binda fast en grind i fårhuset med ett rep eller ett band.

När det gäller kor vill det till att grindar och dylikt sitter ordentligt fast. Fåren behöver inte heller speciella liggbås utan här handlar det bara om att ha en större yta med tak och tre väggar. Det är en fördel om fåren har möjlighet att gå ut under hela året. Solstrålarna gör stor nytta hos fåren och ger dem nödvändiga vitaminer för att de skall hålla sig friska. Det går heller inte åt speciellt mycket strö i ett fårhus.

Om man utfordrar tackorna genom att ställa in väl förtorkat rundbalsensilage i speciellt utformade häckar ströar tackorna för det mesta själva. Har man mindre torrt foder går det naturligtvis åt mycket mer strö. När lamningen närmar sig måste man dock tänka på att kunna ställa i ordning mängder av lamningsboxar. Räkna med att det går åt en box per var tredje tacka. Det är många gånger skönt om man kan låta tacka och lamm vara kvar i en box en extra dag.

När man skall starta med fårskötsel är det viktigt att fundera över vilken sorts produktion man skall satsa på. Vill man ha vinterlamning, så att man kan leverera slaktmogna lamm under våren och allra helst påsken, måste man satsa på raser som kan bli betäckta under sommaren. En annan viktig sak att fundera över är om man vill satsa på att enbart producera kött till slakteri eller om man är intresserad av att satsa på djur som producerar vackra skinn och användbar ull. De fårraser som har överlägset vackraste skinn är Gotlandsfår och Ryafår.

Även Finullsfår kan användas för detta ändamål. Finullsfårets och Ryafårets ull är också eftertraktad. Dessa våra lantraser har dock det problemet att lammen ofta inte uppnår de högsta klasserna då djuren skickas till slakteri. Deras lamm blir heller inte så tunga som köttrasernas lamm. Man måste också bedöma om man har möjlighet att sälja skinn och ull. Här måste man själv vara mycket aktiv och annonsera eller delta på marknader med sina produkter. Har man kunskapen att sy i skinn och kanske tova eller spinna och väva av ullen har man större möjligheter att få ekonomi på denna typ av produktionsinriktning.

Helt klart är det så att det är mycket viktigt att kon mjölkar mycket. Man bör inte vänta för länge med att betäcka kvigorna. Livsproduktionen av mjölk blir högre om kvigan kalvar in runt 24 månaders ålder. Dessutom bör man kanske se till att köpa in kvigor som har föräldrar som producerat mycket mjölk. Det är dock farligt att stirra sig blind enbart på mjölkproduktion. Det finns så många andra egenskaper hos korna att ta hänsyn till.

Fruktsamheten är viktig. Det är så mycket enklare att klara av semineringar om kon har tydliga brunster och blir dräktig på första inseminationen. Det är förenat med stora kostnader att satsa på kor som hela tiden löper om. Dels har man kostnaden för inseminationen och dels tappar man mjölkproduktion. Det är också av största vikt att kon har lätt för att kalva. Varje bonde vet vilket slit det är med kalvningar som inte går som de skall. Visserligen kan man aldrig skydda sig emot fellägen, men man bör försäkra sig om att föräldrarna till kvigan man tänker köpa in inte har kalvningsproblem.

Eftersom så många mjölkgårdar idag har investerat i robotmjölkning är också juverformen och spenarnas placering av största vikt. En robot har mycket svårt att hitta spenar som pekar rakt ut eller som är alldeles för små. Hängjuver är heller inte lyckat vare sig för roboten eller den mänskliga mjölkaren. Detta är något att tänka på i avelsarbetet. Arvet har stor betydelse för mjölkbarhet och juverformer. Det är också en stor fördel om mjölkkon är lättmjölkad. Det får inte ta för lång tid att mjölka ur kon.

Trögmjölkade kor sliter hårt på juver och spenar och ofta måste man vänta ut den långsamma kon i mjölkgropen. Detta gäller de mjölkningssystem där man måste släppa ut alla kor på en gång för att sedan ta in en ny omgång. Om man måste vänta på en lånsam ko blir tiden man lägger ner på mjölkning för lång och alla vet att arbetskraft är dyrbar.

En mjölkare som står sysslolös en halvtimme morgon och kväll blir dyrbar i långa loppet. Det är å andra sidan inte bra om kon är för lättmjölkad. Det finns kor som släpper ner mjölk lite nu och då. Kor som läcker mjölk när hon ligger i liggbåset är en styggelse. Här frodas bakterier och i och med att kon öppnar sig är det lätt att bakterier vandrar upp i spenkanalen. Det är av värde om man kan få uppgifter om kvigans föräldrar i detta hänseende. Mjölkbarheten ärvs lätt.

Lynnet är något som ofta underskattas i samband med inköp av avelsdjur. Om man hela tiden vid val av tjur eller moderdjur tar hänsyn till lynnet får man så småningom djur som är mycket trevliga att hantera. Det är av stort värde om man inte hela tiden behöver vara rädd när man hanterar korna. Lugna och trevliga djur klarar också bättre av kalvning och inmjölkning än oroliga och rädda djur.

Man måste dock tänka på att det är djur man hanterar och man måste alltid vara på sin vakt. Även om man lagt ner mycket energi på att avla fram lugna djur och fått en bra besättning kan mycket hända. Kor kan vara lättskrämda och kanske är det bara en katt som passerar, men kon hoppar i alla fall till och rusar över koskötaren. Tjurar kan man inte heller alltid lita på. En nog så trevlig tjur kan av okänd anledning gå till anfall.

Arvbarheten för mastiter är visserligen inte särskilt hög, men man bör även väga in predestination för mastiter, alltså juverinflammationer, i avelsarbetet. Juverinflammationer är en stor kostnad inom mjölkproduktionen och det är värt att även titta på hur friska föräldrarna varit i detta hänseende. Det som dock är avgörande för hur friska kor man har är hur rent man har i stallet och på liggbåsen. Avtvättning i samband med mjölkning och mjölkorganens kapacitet är en annan viktig del i arbetet med att undvika juverinflammationer.

När kalvningen närmar sig kan man ganska enkelt avgöra genom att känna på benen som finns på bägge sidor om svansroten. Börja med att känna på kon flera veckor innan kalvning för att verkligen få en uppfattning om hur det känns i normala fall. När sedan kalvningen närmar sig känner man hur dessa ben sjunker undan. När man inte längre kan känna dem kommer kon antagligen att kalva inom ett dygn. Då vet man när man skall förbereda sig för kalvningen och kan i god tid se till att kon har en ren och fin box att kalva i. Använd rikligt med strö, helst halm, så att det är torrt och fint när kalven kommer.

Förlossningen börjar med svaga sammandragningar av livmodern. Under denna tid är kon mycket orolig och vandrar omkring och skrapar och bäddar. Bäst är om det är lugnt i ladugården under förlossningen och även under dessa första timmar. Förlossningen brukar gå bäst då. Efter detta öppningsstadie, som kan dröja allt emellan några timmar upp till något dygn, kommer utdrivningsstadiet. Kon ligger då oftast ner och krystar. Men man skall vara på sin vakt. En del kor väljer att stå upp och detta kan innebära att kalven ramlar i golvet när den kommer ut. Övervaka förlossningen på avstånd för att kunna ingripa om det behövs. Normalt kommer först kalvens båda klövar följt av huvudet. Detta brukar vara det svåraste momentet i utdrivningsstadiet. Det kan ta lång tid innan huvudet har lyckats tränga sig ut. Därefter brukar hela kalven komma ut ganska raskt.

I vissa fall tillstöter komplikationer då man måste ingripa för att hjälpa kon. Om kalven kommer bakvägen kan det ta väldigt lång tid när kalven kommit ut halvvägs. Risken finns då att navelsträngen kommer i kläm och att kalven, som fortfarande har huvudet inne i kon, inte får syre. För att minimera risken att kalven kvävs i detta läge bör man hjälpa till och dra i benen så att kalven kommer snabbt ut. Det händer också att enbart en klöv kommer tillsammans med huvudet och att ett ben ligger fel. I detta fall bör man försöka trycka tillbaka kalven in i kon och försiktigt räta ut benet. Man gör det genom att föra in armen och gripa om klöven på det ben som är fel. Det är viktigt att hålla handen runt klöven så att den inte penetrerar livmodern under arbetet med att räta ut benet.

Detta kan inträffa om kon får en sammandragning samtidigt som man är på väg att räta ut benet på kalven. När bägge benen sedan ligger rätt kommer kon troligtvis att kunna kalva själv. Något som måste poängteras här är renlighet. Använd engångshandskar som går högt upp på armen, helst ända upp till axeln, och tvätta kon ordentligt runt blygden innan armen förs in i kon. Risken är annars stor att bakterier förs in i livmodern med inflammationer som följd.

Om man känner sig det minsta osäker på hur ett felläge skall rättas är det viktigt att istället ringa till veterinär. Det finns alltid en veterinär som har jour och det kan bli mycket plågsamt för kon om man försöker rätta fellägen på kalven utan att vara kunnig.

Det finns vissa omständigheter som alltid kräver veterinärhjälp.

Dessa är: Om kon är mycket orolig och har starka värkar under lång tid utan att något händer. Det kan röra sig om livmoderomvridning till exempel. I sådana fall måste veterinär tillkallas. Det kan också hända att värkarna upphör eller blir mycket svaga. Detta föranleder också tillkallande av veterinär.

Om kalven bara kommer ut till viss del och det sedan tar stopp, eller om kalven ligger så fel att man inte själv kan rätta till det måste också veterinär tillkallas. En ko som skadas eller en kalv som dör kostar mycket mer än den avgift veterinären tar för att besöka gården. Är man fundersam på om man skall kalla på hjälp kan man i alla fall ringa till veterinär. Ofta kan han per telefon ge bra råd och veterinären får också möjlighet att själv bestämma om ett besök behövs eller inte.

Kon brukar nästan genast då kalven kommit ut ställa sig upp och slicka sin kalv. Redan efter någon timme är kalven på benen och letar efter spenarna. För det mesta hittar kalven maten själv och många gånger är det bäst om man inte stör ko och kalv direkt efter kalvning. I vissa fall måste man dock ingripa och hjälpa kalven få i sig den första litern råmjölk. Det kan vara så att kon har mycket stort och hängande juver och då blir det svårt för kalven att hitta spenarna. Ofta söker kalven uppe i ljumsken på kon och det betyder att det kan vara mycket långt ner till spenarna. Om man måste hjälpa till så skall man tänka på att inte dra i kalvens huvud. Då stretar kalven emot och vill inte alls vara med. Bättre är att försöka knuffa fram kalven genom att sätta ett knä bakom bakdelen. Därefter försöker man föra en spene in i kalvens mun.

Om kalven är svag kan man mjölka en stråle direkt i kalvens mun. Ofta börjar han suga så snart han känner mjölksmaken. Om kalven är så svag att han inte orkar stå upp och suga får man själv mjölka kon och ge kalven råmjölken ur flaska. Om kon är bråkig och inte vill stå still när man arbetar med detta måste man binda upp kon. Var dock varsam med arbetet med kalv och ko. Kon kan ha mycket starka moderskänslor och risken är stor att hon går till anfall mot den som hon ser som ett hot mot sin kalv. Kalven bör få stanna hos sin moder under råmjölksperioden.

Råmjölken är viktig för kalven. Den ger honom det skydd han behöver för att växa upp och bli ett friskt och starkt djur. Förstakalvarens råmjölk är ibland tunnare och innehåller ibland inte så mycket skydd som den äldre kons råmjölk. Man kan, för att vara på den säkra sidan, ge kalven ett mål från en äldre kos råmjölk som man förhoppningsvis lagrat i frysen.

Inom ett dygn bör sedan efterbörden lossna och lämna kon. Det händer i vissa fall att den sitter allt för hårt fast och inte kommer ut av sig själv. Veterinär tillkallas då och han bedömer sedan om han skall plocka bort den eller låta den sitta kvar. Till slut kommer den att lossna. Det kan se ganska ohygieniskt ut med en ko som har en efterbörd släpande efter sig i flera dygn, men om veterinären bedömer att den bör lossna av sig själv kan man lugnt avvakta. Eventuellt kan man klippa av den del som släpar i backen.

En varning är här på sin plats: Klipp inte för långt upp. Risken är stor att den delen då åker in och ut i kon och för in bakterier i livmodern.

Efter ett par dagar skiljs ko och kalv åt och kon mjölkas i stället i mjölkgropen eller av robot. Kalven utfodras nu av djurskötaren. Tidigare var det vanligt att köpa in mjölkpulver att blanda med vatten och ge kalven. Nu för tiden har många mjölkbönder övergått till att ge kalven riktig komjölk. Man ser klart och tydligt på hårremmen att kalven mår bättre av att få riktig komjölk. Den växer dessutom betydligt bättre.

Det kan tyckas dyrt att ge kalven riktig mjölk, men det har man igen på att kalven får en betydligt bättre start i livet. De första målen borta från mamma bör man utfodra kalven med nappflaska. Efter bara några mål kan man försöka lära kalven dricka ur hink. Detta kan vara lite krångligt. Kalven förstår inte alls vad han skall göra med mjölken i hinken och de första gångerna får man hjälpa kalven genom att låta den suga på fingrarna och försiktigt föra kalvens mun mot mjölkytan. Ganska snabbt brukar de lära sig att dricka själv.

Om man väljer att bedriva mjölkproduktion på sin gård är det av största vikt att noggrant fundera igenom vilka förutsättningar som finns. Att starta mjölkproduktion kräver stora investeringar. Dessutom är det viktigt att kunskapen finns. Har man den stora fördelen att ha växt upp på en gård med mjölkproduktion är det naturligtvis mycket enklare. Kunskapen om hur man sköter om kor finns då på gården och den äldre generationen har mycket kunskap, som kanske inte alltid står i böcker, att föra vidare till den unga generationen.

Om gården är relativt efterhållen, det vill säga, om den äldre generationen de sista åren drivit jordbruket så att investeringar gjorts med tanke på den som skall ta över, är förutsättningarna för en lyckad drift naturligtvis större. Men, om förhållandena är de motsatta, nämligen att byggnader, maskiner och djurmaterial har blivit eftersatta kan det komma att behövas stora investeringar. Utvecklingen har också gått mycket snabbt fram de senaste åren och har man följt med i den utvecklingen och kanske satsat på robotmjölkning eller åtminstone lösdrift med mjölkning i mjölkgrop med modern utrustning blir övertagandet av gården lättsam. Å andra sidan kan en sådan gård bli mycket dyr i inköp.

Något att fundera över är också i vilket skick markerna som tillhör gården är. För att göra övertagandet lättsamt och lönsamt bör dessa marker vara i god hävd. De bör ha varit plöjda med tre till fyra års mellanrum så att vallen ger en god avkastning. De bör heller inte ligga för långt ifrån gården. Det kostar mycket tid och kraft att sitta och skumpa i sin traktor vida omkring på sommarhalvåret.

Mjölkproduktionen och övervakningen av korna tar så mycket tid att det bör vara lättsamt att bärga hö eller ensilage. Markerna bör heller inte vara fördelade på många små skiften. Det är inte ekonomiskt försvarbart att fara fram med stora maskiner på åkrar som inte är större än ett halvt hektar. En annan aspekt är också att det bör finnas nog med fint bete runt gården. En mjölkko kan man inte placera på ett bete långt ifrån gården eftersom hon måste mjölkas minst två gånger per dygn. Hon måste finnas i närheten av mjölkstallet.

Jordbruket i Sverige har en lång historia. Här i Sverige har vi odlat marken och haft tamboskap ända sedan stenåldern, år 4 000 före Kristus. Sedan dess har jordbruket genomgått stora förändringar, från ett manuellt arbete till en verksamhet som till stor del är beroende av högteknologiska maskiner. Trots utvecklingen krävs det fortfarande mycket arbete för att bedriva lantbruk. Många bönder använder sig därför av nöjen som Speedycasino, vilket ger en möjlighet att koppla av och ta det lugnt efter arbetet.

Jordbrukets historia

Jordbruket började i Sverige när människor som då bodde i mellersta och södra Skandinavien satte igång att odla marken och började hålla tamboskap. Innan dess hade de varit nomader och haft jakt och samlande som främsta sätt att förse sig med mat.

I Alvastra i Östergötland bodde det bofasta bönder år 2 500 före Kristus. De hade kor, grisar och får och odlade korn och vete. Något som underlättade jordbruket var när hjulet uppfanns under bronsåldern. Denna uppfinning gjorde det möjligt för bönderna att bygga kärror med två hjul, med oxar som dragdjur.

På 1200-talet kom så nya redskap i jordbruket. Harv, plog och slaga var bra hjälpmedel som gav möjlighet till större skördar och mindre kroppsarbete för jordbrukaren. Redskapen fortsatte att utvecklas och på 1700-talet började man använda järn till att framställa plogar.
Det moderna jordbruket

Idag är vårt jordbruk högteknologiskt, arbetet kan övervakas från datorn eller mobiltelefonen. Det kommer ständigt nya uppfinningar som lättar arbetsbördan. Traktorn som många förknippar med bönder används flitigt. Plogen som används för att vända jorden och förbereda för sådd är i bruk än i dag men drivs förstås inte av handkraft längre. Harven kopplas till traktorn för att jämna ut plogfårorna inför sådden. Andra maskiner som brukas ofta inom jordbruket är såmaskin, skördetröska, gödselspridare, slåtterkross och växtskyddsspruta. Moderna bönder använder också GPS för att styra traktorn och tröska resurseffektivt. Inom lantbruket finns även mjölkningsrobotar som låter kor i lösdrift själva välja när de ska mjölkas.

När man besöker lantbruksmuseer eller gårdar som fortfarande använder gamla redskap vill man ofta kunna dokumentera sitt besök. Då är det bra att ha med sig en mobil, som ger möjlighet att ta många fotografier i god kvalitet som sedan kan sorteras i datorn. En mobil kan också användas till flera andra nyttiga ändamål, som att hitta till lantbruksmuseet och lära sig hur online casinos fungerar. På detta casino kan man få Speedy Bet betting bonus, vilket kan fungera som bra underhållning när man är passagerare i bilen på väg till museet.

Ta bra fotografier på museet

När du fotograferar gamla lantbruksföremål och andra intressanta motiv kan det vara bra att fotografera ur flera olika vinklar. Gamla skördetröskor, traktorer och andra redskap kan ha intressanta detaljer som skiljer sig från dagens maskiner. Fotografera också inte bara från ett avstånd. Helhetsbilder av motivet behövs för att se den speciella karaktären hos gamla lantbruksmaskiner. Men det är också viktigt att ta närbilder, så att man ser alla de tidstypiska detaljerna. Att fotografera i rätt ljus är också viktigt. Om utställningen hålls inomhus krävs det en tillräckligt ljuskänslig kamera, alternativt att man använder blixt. Detta kan dock ge ett kallt och obehagligt intryck så det bästa är att använda sig av naturligt ljus i bilderna. Om det står lantbruksmaskiner utomhus går det att få särskilt fina bilder genom att exempelvis fotografera när solen står lågt. Det ger ett vackert ljus där solstrålarna samspelar med omgivningen, samtidigt som det ger intressanta skuggor.

Hitta rätt med mobilen

Med en mobil är det enkelt att hitta till lantbruksmuseet. De flesta smartphones har idag kartfunktioner, där man med hjälp av GPS kan se exakt var man befinner sig. Det går också att söka efter en specifik adress. Genom att först söka upp adressen till lantbruksmuseet kan man se när man närmar sig målet i realtid, och på så vis undvika att åka vilse.